Samma visa igen....

Då var det dax igen... J satt ikväll & skulle skriva räkningarna, efter en stund kom han ut & frågade om jag kunde nån/några st av hans räkningar.

Svarade nej då jag ska beställa biljetter som inte var planerade. Fel svar av mig...

Efter en massa muttrade om att han skulle skippa tysklands resan så fick jag nog & tog två räkningar... Får väl helt enkelt handla lite mindre mat än vad jag tänkt från början...

Sen så måste jagnog ta bort naglarna oxå...

Har inte råd att ja kvar dom som det ser ut nu..

Men så fort min ekonomi ser bättre ut så ska jag skaffa nya igen! =)

Känns lite jobbigt att säga det till min syster att jag inte har möjlighet att behålla mina fina naglar... Men jag kan ju inte gå på knäna heller....=(

Nu är klockan 23.35 & här sitter jag... Jag är trött men kan inte somna, varför lägga sig då? Känns rätt meningslöst.. Funderar på vad som händer i mitt liv just nu..

I två års tid så har jag stått på samma plats & stampat.

Vi har haft ett okey förhållande, inte tiptop men vi har haft det bra tillsammans.

Jag har varit hemma pga sjukskrivning & arbetslöshet. Har alltså agerat hemmafru. Nu så har jag börjat plugga, har börjat simma. Kommer alltså ut mer nu än tidigare. Ska söka skola på annan ort.. Har börjat säga ifrån när J säger /gör saker som jag inte tycker om el tycker är obehagliga.. Vilket i sin tur gör att J tycker att jag är sur & besvärlig som han uttrycker det ibland.. Att han inte vill/ orkar göra nåt på kvällar / helger är något som han inte reflekterar över.. Eller helst vill han inte göra sånt som jag tycker om..tex hälsa på mina vänner el minfamilj. Spela tv:spel el titta på sport hela dagar med hans vänner går hur bra som helst.. Vi lever alltså två separata liv.. Tror att verkligheten börjar komma ikapp oss båda nu.. Jag reagerar med att var väldigt tillbakadragen, vill gärna tänka igenom allt noggrant & inte ta några hastiga beslut. J å andra sidan verkar känna sig mer osäker, han ska ha koll på exakt allt jag gör när han är hemma... Följer efter om han inte ser vad jag gör.. Väldigt frustrerande! Men samtidigt kan jag ju förstå honom. För med det förhållande vi har nu så kommar det nog inte överleva om jag kommer in på skolan..

Nu tänker ni nog men prata med varanndra... Inte så enkelt som det verkar. J kan inte prata känslor, han tar dessutom allt som kritik.. "jaha, allt är mitt fel som vanligt." Det är en av dom vanligaste kommentarer jag får de gånger jag försöker prata om oss & om hur jag upplever vårt förhållande... =(

Nä dax att försöka vsova en stund nu. Ska ju orka plugga imorgon med!

Sov Gott på er!!