Mamma....

.. säga vad man vill, men ibland så kan hon verkligen göra så att jag känner mig totalt värdelös..

Jag vet att hon inte tycker om att jag ska börja skola & flytta. Men det är ju mitt liv & mina val. Skulle det visa sig att det är totalt fel för mig, så är det ju jag som får leva med konsekvenserna.

Ibland känns det som att jag inte betyder nåt alls för henne... Eller så länge jag tycker & gör som hon säger så är allt bra. Men jag är ju 30 år, har bott hemifrån i 10 år. Visst har jag väl gjort saker som jag ångrar, men det är ju så man lär sig. Det är ju en del i att bli vuxen, man lär sig av sina misstag & förhoppningsvis gör man inte samma sak igen...

Men det är min mamma i ett nötskal. Just nu står jag inte högt i kurs hos henne, då jag går mina egna vägar. Men hon har inte levt med J, hon vet inte om hur jobbigt vi haft det/ har det. Har försökt att förklara, men det enda hon säger är att han är lik pappa.... Det är ju inte det jag vill höra. Hon behöver inte säga nåt alls, bara att skulle funnits där skulle betyda så mycket.

Jag vet redan nu att varken hon el pappa kommer att komma ner & hälsa på mig då jag flyttat. Men det är väl det jag får leva med om jag ska få leva mitt liv....