Ska göra ett ärligt försök att försöka få ner mina känslor & tankar..

Känner på mig att det kommar bli en svår nöt att knäcka...

Har som ni säkert märkt haft en del funderingar kring mitt liv & mitt förhållande.. Nu börjar saker & ting så smått falla på plats.. tror jag iaf.

Har gått hemma i ca 2 år nu, stampat på samma stig & hamnat längre & längre ner...

Visst allt har inte varit nattsvart absolut inte. Men i det stora hela känns det som att det är jag som ska stå för de förändringar som krävs för att det här förhållandet ska överleva. Mina vänner som ska "offras"...

Jag har har/haft mycket killkompisar, min första riktiga tjejkompis "fick" jag när jagbörjade på gymnasiet...

Innan dess så vara det bara killar jag umgicks med, el det var bara killar jag litade på. Har blivit sviken allt för många gånger av de tjejkompisar jag haft tidigare..

Just det att jag är kompis med killar tycker J är jättejobbigt..

Visst jag har haft sex med många av dessa killar...

Men det finns inga andra känslor där än just en kompis kärlek.

Enligt J så ska?/kan man inte vara kompis med någon man haft sex med... Medans jag är av det åsikten att det inte är något problem.

Idag har varit en sån där dag då allt känns jobbigt... Tankarna har flygit åt olika håll & det har varit svårt att få nåt riktigt grepp om saker & ting, som jag sa till en kompis tidigare idag. "Det ni har hållit på att säga åt mig i 3 års tid... det är där jag är idag. Det är nu först jag på riktigt har börjat inse hur dåligt jag mår i det här förhållandet.."

Känner hur det börjar tåras så det är dax ge för nu...

Puss & Kram till er som älskar mig för den jag är...

Love U!!